Jag drar upp täcket, knölar ihop det lösa påslakanet och
trycker det mot näsan. Det luktar tryggt. Det som hände tidigare skrämmer mig
nu. Ilskan kom så oväntat, övermannade mig. I Simons ögon kunde jag se att jag
gått över gränsen. Nillan och Pillan var inte mina fiender. De var bara sådana där ja-sägare. Jag hatar ja-sägare, nästan mer än plågarna.
Plågarna kallar jag dem som utstuderat väljer ut sina offer, som manipulerar och intrigerar. De skickligaste plågarna får till och med lärarna på sin sida. Sedan har vi huggarna, de fega som måste slå ner på andra. De planerar inte, de bara slår till när ett lämpligt tillfälle dyker upp. Sedan skrattar de rått, ser sig om kring, för att vara säkra på att underhuggarna sett.
Plågarna kallar jag dem som utstuderat väljer ut sina offer, som manipulerar och intrigerar. De skickligaste plågarna får till och med lärarna på sin sida. Sedan har vi huggarna, de fega som måste slå ner på andra. De planerar inte, de bara slår till när ett lämpligt tillfälle dyker upp. Sedan skrattar de rått, ser sig om kring, för att vara säkra på att underhuggarna sett.
Egentligen skiter jag i Nillan och Pillan. Jag har inte
dåligt samvete. Det är Simons blick som fortfarande skär i mig. Han hade den
där svarta blicken, sög fast mig med den, log inte. Sedan hade han bara vänt
alla ryggen och gått därifrån. Tänk om han inte ville träffa mig mer? Plötsligt
hettar det under ögonlocken. Jag trycker täcket hårdare. Hatet slår upp som en
glödande stav bland inälvorna. Jag hatar, hatar. Alla kan bara dra åt helvete.
Demonen skrattar upprymt.
”Lilla gumman”, tröstar en röst. Det känns nästan som om
någon stryker mig över håret. Jag är liten, ligger i sängen med snuttefilten
pressad mot näsan. Mamma sitter på sängkanten.
Det bultar i ögonen. Jag vill inte.
Gillar kontrasten mellan den hårda verkligheten och regressionen.
SvaraRaderaFint skildrad pendling mellan att känna sig liten och stor, eller båda delarna på samma gång. Du gör mig nyfiken på vad det egentligen är som har hänt.
SvaraRaderaRiktigt bra, väl berättat. Det verkar som du hittat ett förhållningssätt, språk och tonfall som passar både yngre och vuxna läsare. En ung person som läser kan känna igen sig i texten och identifiera sig med personerna, samtidigt som det inte blir för enkelt eller tillrättalagt för en vuxen läsare.
SvaraRaderaStämmer det att du skriver för lite yngre läsare, förresten?
Det är tänkt att det ska bli en tonårsbok, huvudpersonen är 16 år.
SvaraRaderatror det skulle vara en bok som vem helst kunna känna igen sig i.
SvaraRaderaTack för alla fina kommentarer. Och tack för konstruktiv kritik, det behövs om man ska komma någon vart med sin text!
SvaraRadera