Dagens skrivpuff - Vanmakt

Något slår och hamrar på insidan av huvudet. Jag har länge haft en råtta som bor där. Den brukar gnaga på mina tankar när jag är arg. Med åren har den vuxit sig större. Den piskar med sin långa svans och skrattar åt mig. Sedan viskar den ett namn: ”Mona …” ”Mona Johansson ska komma” väser den lite högre.

Hon får inte komma. Är socialtanter utrustade med pejlingsutrustning? Kanske har de med tiden förvärvat en förmåga att dyka upp när det är minst lägligt. Det måste vara så!

Jag träffade Mona första gången när jag var nio år. Då hade jag redan tagit hand om mamma i två år. Nu skulle de skilja oss åt. Mona sa att mamma skulle till ett behandlingshem.

”Du är för liten för att ta hand om din mamma”, sa Mona bestämt.

”Du måste få vara barn, leka och ha roligt” förtydligade hon.

”Jag tittade förvånat på henne. Visste hon inte att du var död? Jag ville inte leka och ha roligt utan dig.

”Sätt dig på stolen” uppmanande hon eftersom jag stod kvar och tryckte vid dörren. Men jag bara blängde på henne. Hon hade tagit min mamma ifrån mig och ville tvinga mig att leka. Jag vägrade ta ett steg längre in i rummet.

Först sa Mona ingenting. Skrev saker på datorn, tog fram en pärm och arbetade vidare som om jag inte vore där. Hon trodde kanske att jag skulle ge upp och gå och sätta mig. Men jag tillhör det uthålliga folket. Vi kan vänta i öken utan vatten och mat i månader. Tillslut växer det ut rötter på våra fötter så att vi kan ta upp näring från jorden.

”Jag har hittat en familj som vill ta emot dig” sa Mona till stolen, som om det skulle få mig att smyga fram och sätta mig där. ”De har tre barn, så du kommer att få många lekkamrater.”

”Det ska väl bli roligt?!” sa hon till stolen igen.

”Jag vill till mamma.” sa jag lågt och ned mot bröstet.

Mona låtsades som om hon inget hört.

”Jag var på besök hemma hos dem och fick veta en sak. En hemlis”, viskade hon med förtrolig röst.

Nu var det meningen att jag skulle titta upp och fråga: vilken hemlis? Oron gjorde mig förlamad. Tänk om mamma saknade mig.

”Flickorna hade alla varsin jättefin docka och de ville att du också skulle ha en docka. Ja, så att ni kunde leka tillsammans. Tänk, då kan ni leka mamma pappa barn. Det var det bästa jag visste när jag var i din ålder.”

Orden mamma, pappa och barn ekade inuti mitt huvud. Alla orden sved av skuldkänslor. Ordet mamma var som ett stort tomrum som bara blev större och större ju längre tid jag stod där.

Mona blinkade inte ens, märkte inte alls vad hon hade sagt. Märkte inte att jag tog ett litet steg bakåt tills väggen tog emot. Jag tänkte på Alice i underlandet och önskade att ett hål skulle öppna sig i väggen så att jag kunde göra som Alice, försvinna genom ett hemligt hål. Men hur mycket jag än pressade ryggen mot väggen hände inget. Det fanns ingen förtrollad värld, bara rummet och Mona.

Mona nickade mot stolen och log som om jag satt där. Det var ett sådant där konstlat leende, som bara vuxna har, ett som aldrig når ögonen.

”Vet du vad, jag tror att det är dags för din present. Det är dina nya syskon som valt ut den.”

Mona böjde sig ner bakom skrivbordet och lyfte upp ett stort avlångt paket. Det hade rosa omslagspapper med nallar på och tre glittriga hjärtan. Sakta ställde hon ner paketet på sitt skrivbord, vred på huvudet och tittade på det. Sedan suckade Mona tungt som för att visa att hon själv hemskt gärna ville ha paketet.

”Vet du vad?” utbrast hon som om det var en stor nyhet. ”Jag är faktiskt väldigt snäll idag. Jag hjälper dig att öppna paketet. Eller kom och sätt dig på stolen så öppnar vi tillsammans.”

”Jag vill till mamma!” sa jag högt. Något blött började rinna nerför kinden. Jag kommer ihåg att det gjorde mig förvånad. Att jag tittade upp i taket för att se om det konstigt nog hade börjat regna in. Men det fanns inget vått i taket bara på mina kinder. Jag strök bort det med handen.

”Du kanske inte vill ha något paket?” sa Mona.

”Jag vill till mamma! skrek jag och stampade med foten i golvet.

Efter den dagen mår jag illa av rosa.