Det är mest
Gösta som pratar.
”Här är
badrummet” säger han och öppnar dörren. ”Men det finns en toa till, utanför
ditt rum på vinden.”
Sivs sorgsna
ögon studerar mig och följer mig oroligt under rundvandringen genom huset. Det
skrämmer mig inte. Klumpen i magen känns inte lika tung länge.
Senare på
kvällen hör jag dämpade röster från nedervåningen. Jag smyger fram till
trappavsatsen och lyssnar.
Siv gråter.
”Varför
döpte vi honom till Gabriel?” hackar hon fram mellan hulkningarna.
Vem är
Gabriel? Jag tar ett steg ner i trappan.
”Vi tyckte
ju namnet var så fint, älskling. Kommer du inte ihåg det?”
Rösten är öm
och beskyddande och drar mig närmare. Jag vill inte bli avslöjad. Oändligt
försiktigt hasar jag steg för steg neråt. De syns inte men jag kan föreställa
mig dem. Hur de sitter nära varandra i soffan. Hur han håller om henne och
stryker henne över håret.
”Vi skulle
aldrig ha döpt honom till Gabriel”, klagar Siv. ”Det är namnets fel. Vi borde
ha förstått att Gud skulle kalla honom till sig.”
”Och håret,
det ljusa håret och lockarna, det såg ut som en gloria.” viskar Siv plågat.
Mitt hjärta
bankar. Är Gabriel död! Precis som Sanna? Nyfiket hasar jag ner ännu ett steg.
”Det borde
väl vara ett gott tecken?” försöker Gösta.
”Nej!”
skriker Siv. Det var inget gott tecken. Han borde inte ha haft så mycket hår. Gud
såg det. Och när vi döpte honom till Gabriel blev frestelsen för stor. Gud tog
honom.”
Hänförd smyger
jag tillbaka till mitt rum och skjuter igen dörren. Sivs gråt och klagan tränger
ändå in i rummet. Men konstigt nog lugnar det mig. Det är som en stor tyngd
släpper från mina axlar. Jag har kommit till sorgens hus. Sanna kommer att
gilla det.
Jag är så
trött på att flytta runt, vet inte hur många ställen det är längre. Jag lägger
mig på sängen och väntar på Sanna. Fingrar på filtens noppor. Pillar loss dem
och samlar i en liten hög.
Under tiden försöker
jag föreställa mig pojken med det ljusa håret och lockarna. Gabriel, tänker
jag. Hör du mig? Pojken svarar inte, men det känns som om någon finns i rummet
och då menar jag inte Sanna. Det är en annan närvaro.
Med facit i hand
behöver jag inte Sannas godkännande. Jag känner det tydligt. Här kommer hon att
trivas. Huset rymmer redan andra sorgsna själar. För första gången passar vi in.
Jag blundar
och undrar om mitt rum har varit Gabriels, men tror inte det. När Gösta visade
runt gick han förbi en dörr. Det var en vanlig dörr, ingen förrådsdörr. När Siv
och Gösta försvann in i köket för att plocka fram kvällsfika kände jag
försiktigt på handtaget. Dörren var låst. Nu förstår varför. Det pirrar av
nyfikenhet. Jag bara måste hitta nyckeln.
Väl berättat. En text jag läser med stort intresse.
SvaraRaderaOm jag ska vara petig så tycker jag du kan ta bort "hänförd smyger jag tillbaks till mitt rum" och låta läsaren förstå vilket sinnestillstånd hon befinner sig i. Vidare skulle jag gärna läsa lite mer miljöbeskrivningar. Hur ser hennes rum ut t ex? Det är möjligt att du har med det på andra ställen i texten, så det inte behövs här också.
Ja, jag tvekade inför det ordet, men kom inte på något bättre för stunden. Finner inget bra ord eller bra beskrivning på hennes sinnesstämning. Jag vill att det ska framgå att Solveig är skadad av de erfarenheter hon själv har av livet, hon ser Sivs sorg utifrån, kan inte leva sig in i den. Hon tycker att det är skönt att någon mer är ledsen. Hon känner sig mindre ensam och annorlunda. Hon blir nyfiken på vad som har hänt. Ja det finns miljöbeskrivningar, men kanske är det ändå på plats att ta med mer här också.
SvaraRaderaKanske: "Märkligt upprymd smyger jag tillbaka till mitt rum ..." istället?
SvaraRaderaEller, "Med bultande hjärta smyger jag tillbaka till mitt rum ..."
SvaraRaderaAng kommentar hos mig: Jag tar den respons jag får. :) Vill jag ha något speciellt så ber jag om det. Jag skriver ganska varierande texter på skrivpuff. Vad det blir beror på vilket humör jag är på, vilket ord det är och hur mycket tid jag har att förfoga över. Skriver jag en kort, lite skämtsam text eller dikt så kanske det inte finns så mycket att kommentera som i en längre text.
SvaraRaderaSpännande projekt! Tycker dock att det känns lite svårt att kommentera/"bedömma" lösryckta "bitar". Gillar "bultande hjärta" bäst, tror jag:)
SvaraRaderaJag är också emot "Hänförd", liksom "Sivs sorgsna ögon studerade mig", helt enkelt för att jag tycker det låter som ett krystat språkbruk av en 16-åring i inre monolog. Gillar texten för övrigt.
SvaraRaderaGillar din text (bortsett från hänförd). Ang. din fråga hos mig: Upp-och-ner-text hittar du program för på nätet.
SvaraRaderaTack för fin kommentar:)
SvaraRadera