Dagens skrivpuff - att vända

Simon står mitt i gänget med de andra grabbarna. Snygg och omtyckt. Jag går mot cykelstället, låtsas att jag inte ser. Han behöver aldrig anstränga sig, hans popularitet är medfödd, som en extra hud han alltid har på sig. Johan lägger armen om Eric och filmar ett slag med knytnäven mot hans mage. Simon ler självsäkert nästan överseende när de andra försöker imponera. Jag har aldrig sett honom gruffa, knuffa och slå som de andra verkar så roade av. Simon står över allt sådant, som han vore en storebrorsa som låter dem hållas.

Jag går snabbt, rycker tag i styret och sneddar med cykeln över skolgården. Precis då vänder sig Simon om, höjer den kantiga hakan och tittar rakt på mig. Demonen slår en volt bland inälvorna, väser ordlöst. Men jag vet vad det betyder: Jag ska inte tro att jag är nåt. Demonen är inte bara ond, den gör mig stark och får mig att klara saker, stå ut när andra bara skulle sjunka ihop och be om nåd. Jag ber aldrig om nåd. Och jag gör mig aldrig till. Därför vänder jag mig inte om, trots att en del av mig så gärna vill det, längtar efter att möta Simons blick. Vill få veta.