Jag tvekar, sängvärmen är så skön. Men Simon drar skoningslöst
av mig täcket.
”Jag ska visa dig något”, insisterar han och drar upp mig till stående.
Med bara ett par centimeters mellanrum går vi nedför trappan.
Han, som en magnet jag inte kan skilja mig från. I hallen räcker han mig
jackan och öppnar ytterdörren.
Simon tar
min hand igen och som jag vore blind leder han mig över gräsmattan och in under
äppelträden. Den frostiga luften drar mot benen. Han ställer sig helt nära och lägger armen om mina axlar. Värmen från hans
öppna jacka strömmar mot mig. Han pekar mot den svarta himlen mellan de kala
och knotiga grenarna.
”Ser du?” viskar han i mitt öra.
Andedräkten kittlar. På himlavalvet lyser två stjärnor ovanligt
klart.
”Det är Venus och Jupiter. De har kärleksmöte. Precis som du
och jag.”
Jag lutar mig närmare honom och trär armarna runt hans
midja. Nu har jag trillat dit, tänker jag. Jag är en av de där fånigt kära som jag
alltid förlöjligat. Men det känns bara bra. Så rätt.
En av de där fånigt kära...det vill man ju inte bli...
SvaraRaderaGillar som man säger på facebook. Fin text.
SvaraRaderaen av de där fånigt kära fan va bra det vart... !!!
SvaraRaderaJa fint, känner igen den där löjliga känslan. Vackert!
SvaraRaderaGillar dina kommentar hos mig idag. Håller med dig, om jag använder texten senare till att bygga vidare på, bearbetar jag meningarna och gör om. Bra tänkt!
SvaraRaderaKlart det känns rätt. När de börjar snacka om stjärnor är man förlorad, det har jag sett på film ;)
SvaraRadera