Dagens skrivpuff - Missvisande

Simon går bakom mig uppför trappan. Brukar den alltid knarra så här mycket? Jag har inte tänkt på det förut men trappstegen är nötta och tapeten trasig. I skarvarna är mönstret bortnött så att det vita pappret under kommer fram.

Det känns fel direkt när vi kommer in rummet, det finns ingenstans att sitta förutom på sängen, men den har jag inte bäddat. Täcket ligger i en knölig härva mitt på madrassen och underlakanet är skrynkligt och har släppt från ena kanten så att den randiga madrassen syns. Den enda stolen vid skrivbordet framme vid fönstret är överfull av böcker och kläder. Rummet har snedtak och Simon står mitt i rummet, på den enda platsen där han kan stå raklång. Han tittar sig omkring.

”Det är mysigt”, säger han.

Jag hör på rösten att det bara är något han säger för att vara snäll.

”Visst”, svarar jag kantigt och tränger mig förbi honom för att släta till täcket på sängen. Det är då jag får syn på det. Rakbladet! Det ligger framme på nattduksbordet. Jag ska precis sträcka fram handen och putta in det under boken, Fallen ängel, när Simon slänger sig ned på sängen och drar med mig i fallet. Han lägger armen om mig och trycker mig mot sig. Han är varm och luktar gott. Egentligen gillar jag när han gör så där, men jag kan inte släppa tankarna på rakbladet. Han stryker med pekfingret över kinden. Men jag är bara stel som en pinne.

”Vad är det med dig?”

”Inget!”

”Men säg det då!”

”Det är inget!”

”Det ser jag väl på dig”, säger Simon, skjuter mig ifrån sig och sätter sig upp. Det är då han får syn på rakbladet.

”Vad är det där?!”

”Ett rakblad bara!”

”Är det därför du alltid har långärmat?”

Jag svarar inte, stirrar honom bara hårt i ögonen, som om jag med blicken varnar honom: fråga inte mer.

”Är du en sådan där …?”

”Sådan där?!! nästan morrar jag.

Simon ställer sig upp, så hastigt att han slår huvudet i taket.

”Sådan där som skär sig i armarna!” Simons röst dryper av förakt. Plötsligt blir jag kokhet. Jag känner hur huden flammar. Det är som om raseriet vill spruta ut genom porerna.

”Gå!” väser jag.

”Men bevisa det då! Visa armarna och jag tror dig!”

Jag vet inte vad som flyger i mig. Jag tar snabbt upp rakbladet och gör ett snitt rakt över kinden. Simon bara står där och gapar. Jag känner hur något varmt droppar nedför hakan.

”Är du nöjd nu?!” skriker jag. ”Nu kan ju alla se det!”

”Du är faan inte klok”, hasplar Simon ur sig. ”Varför gör du så mot dig själv?”

”Gå”, upprepar jag.

”Men Solveig”, vädjar Simon. ”Förlåt. Jag menade inte att …”

”Gå”, säger jag ännu en gång. ”Jag vill vara ifred.”

Då är det som luften går ur honom. Han sätter sig igen och vänder ansiktet mot mig.

”Får jag se, blev det djupt?” frågar han, tar mitt huvud mellan sina händer och vrider mitt ansikte mot sig så att han kan se bättre.

Jag försöker lite halvhjärtat hålla emot, men ger upp ganska fort. Egentligen vill jag ju det här.

Simon torkar bort blodet med tröjärmen.

”Det kommer inget mer blod så det klarar sig nog. Lite sårsprit och så stripps för säkerhets skull så att det inte blir något ärr.”

”Sårexperten har talat”, försöker jag skämta.

”Just det! Finns det på toan här uppe eller på stora där nere?”

Jag börjar resa mig upp för att hämta.

”Nej, du sitter kvar här, säg bara var det finns.”

”I badrumsskåpet på höger sida. Passa på att blöta upp din tröjärm innan blodet torkar.”

”Äsch, den här gamla tröjan, det gör jag sedan.”

Tröjan är inte alls gammal men jag säger inget. När äntligen någon är snäll mot en får man passa på att suga i sig allt, inte ens det minsta lilla korn får gå förlorat. Det tar alltid ett bra tag innan jag tillåter någon vara snäll mot mig, men när jag väl släpper in någon, blir jag ofta så överväldigad att jag suger mig fast som en bläckfisk. Det misstaget har jag gjort många gånger, speciellt när jag var mindre (fostermamman Lisa, som tröttnade efter ett par månader, det var mycket jobbigare än hon hade tänkt sig att ha fosterbarn, det hörde jag henne beklaga sig i telefon ett par veckor innan jag blev hämtad av socialen). Nu kan jag kontrollera det där. Men det är fortfarande svårt. Alla de gamla känslorna kommer farande som en enorm tsunamivåg som tar med sig allt i sin väg. Det enda som hindrar mig från att flyta väg med vattnet och slås sönder av bråten är stolpen jag klamrar mig fast vid. Jag stänger av alla känslor och känner mig som förlamad när Simon kommer tillbaka med sårsprit, stripps och plåster.

Därför sitter jag tyst och helt stilla medan han pysslar om såret.

”Du kan ju säga att du tagit bort ett födelsemärke” säger Simon när han är klar.

Det är som om Simon läser mina tankar? Jag funderade just på vilken nödlögn jag skulle ta till den här gången? Jag är ruskigt bra på att ljuga, det övar man upp tidigt som fosterbarn. De som inte gör det överlever inte.

”Men jag har ju aldrig haft något födelsemärke där!” utbrister jag.

”Det ska väl de skita i”, flinar Simon.

Jag ler tillbaka. Sedan lägger vi oss i sängen och bara håller om varandra.