Aldrig att jag skulle be om det. Jag är en överlevare,
det vet jag. Vad som än görs mot mig kommer jag ut
på andra sidan. Inte oförändrad, så hård är jag inte, fastän jag många gånger
önskat det. Men längst där inne finns alltid en skärva av urberget kvar. Och
med dens hjälp kan jag sakta bygga upp mig själv igen. Lager för lager lappar
jag och lägger till tills jag åter kan resa mig och med värdighet blicka ut
över min omgivning. Tigga?! Demonen skulle älska det, slicka i sig i tårarna
och de ömkliga orden. Aldrig, hellre dör jag. Överlevare håller på sin
värdighet. Ni kan ta ifrån mig allt, men inte mitt jag eller mina minnen.
Bra, gillar verkligen demonen som kommer in i texten.
SvaraRaderaIbland vill demonen inom oss att vi ska gråta och tycka synd om oss själva.
SvaraRaderaöverlevare håller sin värdighet så sant fick även thåströmska tankar i det sista ni kan ta min armar ni kan ta mina ben osv
SvaraRaderadet här gillade jag till och med så herr thåström själv fick plats :)
Tänker på Ingrid Betancourt med Även tystnaden har ett slut. Jag har inte läst boken ännu men hörde en intervju då hon talade om värdighet och att behålla värdigheten var hennes sätt att mentalt överleva 6 års fångenskap.
SvaraRaderaDemoner, visst, men när hästen flytt till skogs och vi ligger där brutna, trevar vi nog ändå efter mössan, vi överlevare. Gillar hur den "slickar i sig tårarna"!
SvaraRadera