Dagens skrivpuff - Gå långt 1

Solveig slängde ett öga på rektorns kavajrygg när han stelt fortsatte bortåt korridoren. Ljudet efter hans steg minskade i styrka och försvann när han svängde runt hörnet och in på expeditionen. Hade hon gått för långt?

Bilen var borta. Rektorn hade säkert ringt efter en bärgare, tidigt, innan någon annan skulle få veta vad som hade hänt. Hon såg det så tydligt framför sig. Hur bilen hade stått där, en bit ut från parkeringsplatsen och ensam kvar på hela parkeringen. Och hur fälgen på höger framdäck legat dikt an mot den frusna asfalten. Det var hennes verk. Han hade fått sitt straff.

Hon trodde inte att rektorn skulle polisanmäla. Det var som om hon kände honom, förstod sig på honom. Han var som hon. Ville ha full kontroll och makt. Ingen fick se hans svagheter. Men hon gjorde det och han visste. Det var därför han hade ett så stort behov att sätta sig på henne och göra det svårt för henne.

På det sätt som han hatiskt hade stirrat på henne, när de möttes i korridoren, förstod hon att han misstänkte henne. Än sen då?! tänkte hon först. Men hon var inte lika oberörd som tidigare. Nu när hon hade börjat bry sig, ja rent av tycka om, Siv och Gösta. Och så var det Simon. Bara tanken på honom gjorde henne varm och pirrig av förväntan.

Sedan blixtsnabbt bannade hon sig själv. Hon fick inte tycka om. Människor hon gillade råkade alltid illa ut. Men det var redan försent, hennes granithårda inre hade redan börjat vittra i kanterna. Hon kunde inte stoppa förfallet. Hon började bli svag och svagheten gjorde även att hon blev känslig för de människor hon inte tyckte om, som rektorn. Hon kom på sig själv att tycka synd om honom. Hans patetiska behov av makt. Men så kom hon ihåg rådjursögonen och hur kuvade de varit. Nej, hon kunde inte skona rektorn och det var rådjursögonens fel, inte hennes.