tisdag 6 mars 2012

Dagens skrivpuff - Facit


Det är mest Gösta som pratar.
”Här är badrummet” säger han och öppnar dörren. ”Men det finns en toa till, utanför ditt rum på vinden.”
Sivs sorgsna ögon studerar mig och följer mig oroligt under rundvandringen genom huset. Det skrämmer mig inte. Klumpen i magen känns inte lika tung länge.

Senare på kvällen hör jag dämpade röster från nedervåningen. Jag smyger fram till trappavsatsen och lyssnar.
Siv gråter.
”Varför döpte vi honom till Gabriel?” hackar hon fram mellan hulkningarna.
Vem är Gabriel? Jag tar ett steg ner i trappan.
”Vi tyckte ju namnet var så fint, älskling. Kommer du inte ihåg det?”
Rösten är öm och beskyddande och drar mig närmare. Jag vill inte bli avslöjad. Oändligt försiktigt hasar jag steg för steg neråt. De syns inte men jag kan föreställa mig dem. Hur de sitter nära varandra i soffan. Hur han håller om henne och stryker henne över håret.
”Vi skulle aldrig ha döpt honom till Gabriel”, klagar Siv. ”Det är namnets fel. Vi borde ha förstått att Gud skulle kalla honom till sig.”
”Och håret, det ljusa håret och lockarna, det såg ut som en gloria.” viskar Siv plågat.
Mitt hjärta bankar. Är Gabriel död! Precis som Sanna? Nyfiket hasar jag ner ännu ett steg.
”Det borde väl vara ett gott tecken?” försöker Gösta.
”Nej!” skriker Siv. Det var inget gott tecken. Han borde inte ha haft så mycket hår. Gud såg det. Och när vi döpte honom till Gabriel blev frestelsen för stor. Gud tog honom.”

Hänförd smyger jag tillbaka till mitt rum och skjuter igen dörren. Sivs gråt och klagan tränger ändå in i rummet. Men konstigt nog lugnar det mig. Det är som en stor tyngd släpper från mina axlar. Jag har kommit till sorgens hus. Sanna kommer att gilla det.
Jag är så trött på att flytta runt, vet inte hur många ställen det är längre. Jag lägger mig på sängen och väntar på Sanna. Fingrar på filtens noppor. Pillar loss dem och samlar i en liten hög.
Under tiden försöker jag föreställa mig pojken med det ljusa håret och lockarna. Gabriel, tänker jag. Hör du mig? Pojken svarar inte, men det känns som om någon finns i rummet och då menar jag inte Sanna. Det är en annan närvaro.
Med facit i hand behöver jag inte Sannas godkännande. Jag känner det tydligt. Här kommer hon att trivas. Huset rymmer redan andra sorgsna själar. För första gången passar vi in.
Jag blundar och undrar om mitt rum har varit Gabriels, men tror inte det. När Gösta visade runt gick han förbi en dörr. Det var en vanlig dörr, ingen förrådsdörr. När Siv och Gösta försvann in i köket för att plocka fram kvällsfika kände jag försiktigt på handtaget. Dörren var låst. Nu förstår varför. Det pirrar av nyfikenhet. Jag bara måste hitta nyckeln.

9 kommentarer:

  1. Väl berättat. En text jag läser med stort intresse.

    Om jag ska vara petig så tycker jag du kan ta bort "hänförd smyger jag tillbaks till mitt rum" och låta läsaren förstå vilket sinnestillstånd hon befinner sig i. Vidare skulle jag gärna läsa lite mer miljöbeskrivningar. Hur ser hennes rum ut t ex? Det är möjligt att du har med det på andra ställen i texten, så det inte behövs här också.

    SvaraRadera
  2. Ja, jag tvekade inför det ordet, men kom inte på något bättre för stunden. Finner inget bra ord eller bra beskrivning på hennes sinnesstämning. Jag vill att det ska framgå att Solveig är skadad av de erfarenheter hon själv har av livet, hon ser Sivs sorg utifrån, kan inte leva sig in i den. Hon tycker att det är skönt att någon mer är ledsen. Hon känner sig mindre ensam och annorlunda. Hon blir nyfiken på vad som har hänt. Ja det finns miljöbeskrivningar, men kanske är det ändå på plats att ta med mer här också.

    SvaraRadera
  3. Kanske: "Märkligt upprymd smyger jag tillbaka till mitt rum ..." istället?

    SvaraRadera
  4. Eller, "Med bultande hjärta smyger jag tillbaka till mitt rum ..."

    SvaraRadera
  5. Ang kommentar hos mig: Jag tar den respons jag får. :) Vill jag ha något speciellt så ber jag om det. Jag skriver ganska varierande texter på skrivpuff. Vad det blir beror på vilket humör jag är på, vilket ord det är och hur mycket tid jag har att förfoga över. Skriver jag en kort, lite skämtsam text eller dikt så kanske det inte finns så mycket att kommentera som i en längre text.

    SvaraRadera
  6. Spännande projekt! Tycker dock att det känns lite svårt att kommentera/"bedömma" lösryckta "bitar". Gillar "bultande hjärta" bäst, tror jag:)

    SvaraRadera
  7. Jag är också emot "Hänförd", liksom "Sivs sorgsna ögon studerade mig", helt enkelt för att jag tycker det låter som ett krystat språkbruk av en 16-åring i inre monolog. Gillar texten för övrigt.

    SvaraRadera
  8. Gillar din text (bortsett från hänförd). Ang. din fråga hos mig: Upp-och-ner-text hittar du program för på nätet.

    SvaraRadera
  9. Tack för fin kommentar:)

    SvaraRadera