fredag 2 mars 2012

Dagens skrivpuff - Snuttefilt


Jag drar upp täcket, knölar ihop det lösa påslakanet och trycker det mot näsan. Det luktar tryggt. Det som hände tidigare skrämmer mig nu. Ilskan kom så oväntat, övermannade mig. I Simons ögon kunde jag se att jag gått över gränsen. Nillan och Pillan var inte mina fiender. De var bara sådana där ja-sägare. Jag hatar ja-sägare, nästan mer än plågarna.
Plågarna kallar jag dem som utstuderat väljer ut sina offer, som manipulerar och intrigerar. De skickligaste plågarna får till och med lärarna på sin sida. Sedan har vi huggarna, de fega som måste slå ner på andra. De planerar inte, de bara slår till när ett lämpligt tillfälle dyker upp. Sedan skrattar de rått, ser sig om kring, för att vara säkra på att underhuggarna sett.
Egentligen skiter jag i Nillan och Pillan. Jag har inte dåligt samvete. Det är Simons blick som fortfarande skär i mig. Han hade den där svarta blicken, sög fast mig med den, log inte. Sedan hade han bara vänt alla ryggen och gått därifrån. Tänk om han inte ville träffa mig mer? Plötsligt hettar det under ögonlocken. Jag trycker täcket hårdare. Hatet slår upp som en glödande stav bland inälvorna. Jag hatar, hatar. Alla kan bara dra åt helvete. Demonen skrattar upprymt.
”Lilla gumman”, tröstar en röst. Det känns nästan som om någon stryker mig över håret. Jag är liten, ligger i sängen med snuttefilten pressad mot näsan. Mamma sitter på sängkanten.
Det bultar i ögonen. Jag vill inte.