måndag 5 mars 2012

Dagens skrivpuff - Om att svara


Aldrig att jag svarar hora

Jag kommer hem. Siv ropar på mig från soffan. Hennes röst låter konstig och jag tänker nej, säg att det inte är sant, säg inte att hon har börjat dricka igen. Hur många onda saker kan hända på en och samma dag? Jag rusar in i vardagsrummet, ser Siv som ligger och blundar i soffan och upptäcker genast glaset som står tomt på bordet. Jag rusar fram och hugger tag i glaset.

               ”Vad är det här?!”
               ”Solveig, inte så högt! Jag har ont i huvudet. Kan du …”
               ”Du får klara dig själv från och med nu” skriker jag. Jag tänker inte hjälpa till längre, jag sticker … Av en reflex snusar jag i glaset. Det luktar inte vin, inte sprit, inte någonting.
Siv tittar på mig och förstår.
               ”Det var bara vatten. Kan du vara snäll och hämta en huvudvärkstablett?”
               ”Visst”, säger jag skamset och går till badrummet.
Jag är snart tillbaka.
               ”Det är slut, där låg bara ett tomt paket.”
               ”Kolla lådan i köket”, ber Siv.
Jag går in i köket och letar. Men det finns inga Alvedon där heller. Tomhänt går jag tillbaka.
               ”Jag hittar inga. Förlåt Siv, jag menade inte det där jag sa, jag blev bara så … rädd.”
               ”Det gör inget. Jag förstår dig.”
Siv suckar tungt.
               ”Vilken huvudvärk!”
Jag går ut till badrummet och spolar kallt vatten på en handduk, vrider ur den och går tillbaka. Lägger den på hennes panna.
               ”Jag cyklar till apoteket. Är snart tillbaka!”
               ”Du är en ängel!” svarar Siv.
Det är nästan tomt på gatorna. Det lyser i fönstren när jag cyklar förbi, de flesta är hemma och lagar mat. Men en envis billykta kör bakom mig. Jag kör förbi farthindren och håller åt sidan så att den ska kunna köra förbi. Men nej då, billyktorna finns kvar. Nya farthinder och samma procedur. Kör om då! tänker jag irriterat. Men sedan kommer avfarten till torget och bilen bakom blinkar. Den skulle tydligen också in där.
Jag har tur och hinner in två minuter i sex.
               ”Vi skulle precis stänga”, säger en av personalen lite barskt.
               ”Jag ska bara ha lite Alvedon”, svarar jag.
Kassörskan ler:
               ”Ja, det går ju snabbt.”

När jag går ut hör jag att de låser dörren bakom mig. Jag hinner precis fram till cykelstället när de släcker lamporna inne i apoteket. Det blir nästan helt kolsvart invid husväggen. Gatlyktornas sken når inte fram. Jag hör ett ljud bakom mig och ska precis vända mig om när någon tar ett hårt tag om min arm och trycker upp den bakom ryggen. Det gör ont. En varm andedräkt flåsar mig i örat. Armen dras uppåt och smärtan hugger som en kniv rakt in i axeln. Hjärtat bankar så hårt att det brusar i öronen. Kroppen blir mjuk och viljelös. Jag känner igen kroppens reaktion, biter ihop munnen, inte ett ljud, inte ett endaste ynkligt pip ska lyckas slinka ut. Jag vet. Visa aldrig att du är rädd, det blir bara värre.
               ”Säg det!” väser en killröst i mitt öra.
Han tar i och pressar min arm hårdare. Axeln domnar bort. Bruset i öronen blir till kluckande vågskvalp, det där ljudet när små, små vågor slår mot en träbrygga. Sanna, jag kommer nu, tänker jag.
Ett ryck i armen och den knivskarpa smärtan som följer får mig att vakna upp.
               ”Säg att du är en hora!”
Plötsligt känner jag en hand innanför jackan. Den är kall mot magen och letar sig uppåt.
”Säg det!” pustar han i mitt öra.
Jag vet. Det här kommer inte att sluta lyckligt. Han kan göra vad han vill, men aldrig att jag säger att jag är en hora.
               ”Han kan inte alls göra vad han vill”, säger Sanna. ”Han är ett svin, ett fegt ynkligt jävla svin! Han ska inte få vinna! Hör du det?!”
Det är ju Sanna, ändå låter det lite som hon, Inger. Jag blir förvirrad.
               ”Men gör nåt då! Lärde du inget på det där jävla stället?!” skriker Sanna.
Visst lärde jag mig något.

Jag gör mig tung, tung och oformlig som säck potatis på 55 kg. Killen stånkar, försöker behålla greppet om min arm samtidigt som hans fingrar, kalla och fuktiga, inte vill ge upp min hud. Armen bultar. Men jag ger mig inte, hänger bara. Det knakar till inuti axeln. Han försöker få tag om min midja men tappar greppet. Den hårda, sträva asfalten tar emot mig. Ett par halvt förmultna löv under kinden. Jag kisar mellan ögonfransarna. Vem är han?!
               ”Jävla hora”, muttrar killen, lyfter foten och sparkar till.
Jag ser foten komma och spänner magmusklerna. Ändå går luften ur mig med ett ofrivilligt stön. Samtidigt och blixtsnabbt hugger jag tag om hans fot med den oskadade handen och vrider kroppen så han kläms fast mellan mig och underlaget. Killen hamnar i en lustig ställning, halvt i spagat och då, just då, sparkar jag till. Han rullar ihop till en boll och kvider.