Gåtfulla stigar och mystiska väsen

Min farmor trodde på tomtar och troll och varje Jul satte hon ut gröt till tomten, annars kunde det lätt hända en olycka. Farmor trodde även på ett liv efter döden och på det som inte syntes, det som bara anades i utkanten av synfältet, det som viskades i vrårna och det som djuren sa till varandra. Hon tog hand om skadade skator och hemlösa katter. Matade igelkottarna och byggde dem ett bo bakom syrenbersån. Alla småfåglar kunde få något att äta om de flög förbi farmors hus. I hennes fönster stod mängder av krukväxter. Gick ett skott av satte hon det i vatten och planterade det när rötterna växt ut. Hon lärde mig att gå varsamt i naturen och att inte av misstag trampa på myrorna som skyndade fram på stigen.
Redan som liten upplevde jag stigar som något oemotståndligt lockande, jag kunde inte låta bli att följa dem och se vad som dök upp bakom nästa krök, kanske en omkullvält gammal stam med drivor av blåsippor runt omkring. Tänk att komma ut i en glänta och nästan vada fram i ett vitsippehav - det är magiskt.
Det är nog därför som Isporten - berättelsen om Johanna och Mads innehåller vättar, troll och huldror och en hel del magi. Det är min egen längtan efter det som finns men inte alltid syns. Så glad jag blev när jag hittade "Vilma i vättarnas värld" av Maud Mangold när jag var på Sago- och Fantasy mässa.
Några månader senare var jag och kikade på hennes och Sassa Buregrens releaseparty av "Kokongs långa resa". Det var på Bokskåpet i Göteborg.

Där hittade jag Mauds bokserie "Landet innanför" men första boken saknades – ”Glaspärleresan”. Vilken tur att jag då senare fick den i gåva av Maud. Att läsa Glaspärleresan var precis som att ta ett långt kliv in i min farmors och barndoms värld. Jag kunde inte sluta läsa och fortsatte långt in på natten, så fängslande var berättelsen - den var en sådan där oemotståndlig stig, som låg daggvåt framför mina bara fötter. Läs den!