fredag 24 februari 2012

Skrivpuff i repris - Gå långt 2


Experimenterar med texten - ändrat till jag-form och presens - vad tycks, kommer det närmare?!

Jag slänger ett öga på rektorns kavajrygg när han stelt fortsätter bortåt korridoren. Ljudet efter hans steg slår mot väggarna men minskar i styrka och försvinner när han svänger runt hörnet och in på expeditionen. Hade jag gått för långt?
Bilen är sedan länge borta. Rektorn ringde säkert efter bärgare, tidigt, innan någon annan skulle få veta vad som hänt. Jag ser det så tydligt framför mig. Hur bilen stod där med fälgen på höger framdäck dikt an mot den frusna asfalten, strandsatt på sniskan en bit ut från parkeringsplatsen och ensam kvar en fredagskväll. Det var mitt verk. Han har fått sitt straff.
Rektorn skulle inte polisanmäla. Det är som om jag känner honom. Förstår mig på honom. Han liknar mig, vill ha full kontroll och makt. Ingen får se hans svagheter. Ändå gör jag det. Hans svagheter blinkar som röda stoppljus inför min inre blick. Rektorn vet det, vet precis hur det förhåller sig. Det är därför han jävlas med mig.
Hans blick bränder genom tyg och hud när vi möts i korridoren. Han misstänker mig, säkert. Än sen då?! tänker jag först.
Fan, jag är inte lika oberörd längre. Jag har börjat bry sig, ja rent av tycka om, Siv och Gösta. Sedan är det Simon. Bara tanken på honom gör mig varm och pirrig av förväntan. Sedan blixtsnabbt bannar jag mig själv. Instinktivt söker jag med handen efter väskan och det lilla facket där rakbladet ligger. Men inte nu och aldrig här, på skolan.
Jag får inte tycka om. Människor jag gillar råkar alltid illa ut. Men det är redan försent, mitt granithårda inre har redan börjat vittra i kanterna. Jag kan lika omöjligt stoppa förfallet som någon kan stoppa en lavin. Jag börjar bli svag och svagheten gör mig även känslig för de människor jag inte tycker om, som rektorn. Jag kommer på sig själv med att tycka synd om honom. Hans patetiska behov av makt. Men så påminns jag om rådjursögonen och hur kuvade de verkat. Nej, jag kan inte skona rektorn och det är rådjursögonens fel, inte mitt.