söndag 26 februari 2012

Skrivpuff i repris - Gå långt 3


Jag håller på och experimenterar, här kommer samma stycke igen nu i tredje-person och presens:

Solveig slänger ett öga på rektorns kavajrygg när han stelt fortsätter bortåt korridoren. Ljudet efter hans steg slår mot väggarna men minskar i styrka och försvinner när han svänger runt hörnet och in på expeditionen. Hade hon gått för långt?
Bilen är sedan länge borta. Rektorn ringde säkert efter bärgare, tidigt, innan någon annan skulle få veta vad som hänt. Solveig ser det så tydligt framför sig. Hur bilen stod där med fälgen på höger framdäck dikt an mot den frusna asfalten, strandsatt på sniskan en bit ut från parkeringsplatsen och ensam kvar på hela parkeringen en fredagskväll. Det var hennes verk. Han hade fått sitt straff.
Rektorn skulle inte polisanmäla. Det är som om Solveig känner honom. Förstår sig på honom. Han liknar henne, vill ha full kontroll och makt. Ingen får se hans svagheter. Ändå gör hon det. Hans svagheter blinkar som röda stoppljus inför hennes inre blick. Rektorn vet det, vet precis hur det förhåller sig. Det är därför som han har ett så stort behov att jävlas med henne.
Hans blick bränder genom tyg och hud när de möts i korridoren. Han misstänker henne, säkert. Än sen då?! tänker hon först.
Fan, hon är inte lika oberörd längre. Hon har börjat bry sig, ja rent av tycka om, Siv och Gösta. Sedan är det Simon. Bara tanken på honom gör henne varm och pirrig av förväntan. Sedan blixtsnabbt bannar hon sig själv. Instinktivt söker hon med handen efter väskan och det lilla facket där rakbladet ligger. Men inte nu och aldrig här, på skolan.
Hon får inte tycka om. Människor hon gillar råkar alltid illa ut. Men det är redan försent, hennes granithårda inre har redan börjat vittra i kanterna. Solveig kan lika omöjligt stoppa förfallet som någon kan stoppa en lavin. Hon börjar bli svag och svagheten gör henne även känslig för de människor hon inte tycker om, som rektorn. Hon kommer på sig själv med att tycka synd om honom. Hans patetiska behov av makt. Men så påminns hon om rådjursögonen och hur kuvade de verkat. Nej, hon kan inte skona rektorn och det är rådjursögonens fel, inte hennes.