Johanna sträckte på sig och slog upp ögonen. Kåtans dörr stod på glänt och det skumma dagsljuset sipprade in. Det måste vara mitt på dagen, konstaterade Johanna. Oj vad hon hade sovit länge. En tunn strimma av rök från elden drev mot henne. Hon drog in doften och fick underligt nog en känsla av hemtrivsel. Det hade varit oerhört skönt att ha fått sova varmt och gott innanför kåtans väggar.
“Hur känns det?”, frågade hon och nickade mot Johannas hand.
Johanna lyfte utan ansträngning upp armen - det gjorde inte det minsta ont.
“Bra”, svarade hon förvånat.
Kiirgin satte sig på huk bredvid Johanna och lindade upp tygremsan. Johanna drog häftigt efter andan - huden i handflatan var lika slät och fin som vanligt, inte ett spår syntes efter brännsåret.
Hon tittade beundrande upp på Kiirgin.
“Tack! Jag visste inte att magi kunde användas till sådant.”
Kiirgin log.
“Det var det minsta jag kunde göra”, svarade hon.
Johanna förstod inte vad hon menade.
“Jag fick skylla mig själv. Jag tog tag i Ondskans stav, när den glödde”, förklarade Johanna utan att nämna att hon annars hade fallit ner i stupet.
“Det må så vara ...” svarade Kiirgin. "... men det förminskar inte min skuld i det hela.”
Johanna stirrade på Kiirgin. Vad pratade hon om?
“Du känner visst inte igen mig”, konstaterade Kiirgin.
Johanna skakade på huvudet.
“Jag förföljde dig och dina två vänner genom Isingagap. Du klarade dig undan men jag såg till att de andra två togs till fånga och fördes till Glitterheim.”
“Mads och Maya?” utbrast Johanna.
“Jag känner inte till deras namn, men det var Egils dotter och en pojke.”
Johanna skakade frågande på huvudet.
“Jag känner igen ditt namn, men kan inte minnas att jag har träffat dig tidigare.”
Kiirgin skrattade högt:
“När vi sist sågs var jag en Ichtagon,. Förbannelsen upplöstes …” Kiirgin sänkte rösten och tittade oroligt ut genom kåtans öppning. “… när du besegrade Tuyuq i Jöknadal.”
Hon flyttade sig ännu närmare Johanna och viskade:
“Jag är fortfarande bunden till honom och tjänar på så sätt den onda sidan. Men jag försöker göra gott i det lilla när tillfällen ges.”
Medan Kiirgin talade förde hon omedvetet handen till ärret i ansiktet.
“Hur fick du det?” frågade Johanna.
“Han straffade mig för min olydnad, sa han. “Att han straffade mig på det här sättet …”, fortsatte hon och strök med fingret längs med ärret. “… kan jag bara gissa. Han är ju själv vanställd och verkar hata både sig själv och alla andra för det.”
Kiirgin suckade.
“Jag tror han ville märka mig också. Nu kan jag aldrig mer återvända till mitt folk - inte så här. Han kan hålla mig kvar här som slav utan att behöva kedja fast mig.”
“Han är ett odjur!” fräste Johanna.
“Du har så rätt, men låt inte den känslan få fäste. Den kommer att äta upp dig inifrån.”
Johanna skakade av ilska, men tänkte på det Kiirgin hade sagt. Hon ville inte att hatet mot Ondskan skulle få fäste, det skulle nästan vara samma sak som att släppa in honom i sig själv. Det skulle bli en svår kamp, det insåg hon.
“Tuyuq är inte allt igenom ond, ska du veta. Han är ytterst farlig, så var på din vakt. Men som sagt inte allt igenom ond, du måste bara bevisa det för honom.”
Johanna stirrade tillbaka. Kiirgins ögon var bärnstensfärgade med mörkare fläckar. Vad menade hon?
“Han vet inte om det själv. Du måste väcka upp honom, få honom att förstå.”
“Varför?!” skrek Johanna, upprörd av att någon kunde påstå något så befängt och dessutom lägga ansvaret på henne.
“Sch! Han kommer strax tillbaka.”
Kiirgin strök Johannas kind, ömmare än någon någonsin hade gjort tidigare.
“Islandets framtid vilar på dina axlar, Johanna. Det är inget du själv har valt, jag vet det. Det bara är så.
“Jag trodde att jag … jag menar vi, Akiiron och alla andra redan hade räddat Islandet”, svarade Johanna.
“Det kanske kan tyckas så”, svarade Kiirgin. Men du avvärjde bara första stöten. Varför tror du att Tuyuq har fört dig hit? Tror du att han har gett upp? Dessutom är det inte bara han som hotar Islandet”, förklarade Kiirgin.
Kiirgins axlar sjönk ihop och hela hennes stolta hållning smälte undan inför Johannas blick.
Hon tog sats igen och fortsatte:
“Men för att du ska lyckas måste du nå in till honom, väcka hans hjärta.”
“Det är omöjligt!” väste Johanna och kände en avsky så stark att hon fick svårt att dra ner luft i lungorna.
“Inget är omöjligt. Men det kommer bli svårt, väldigt svårt.”
“Men hur?” frågade Johanna.
“Det kan du bara lista ut själv, sök i ditt inre. Jag har bara ett råd att ge dig.”
Kiirgin väntade tills hon hade Johannas fulla uppmärksamhet.
“Du måste förlåta honom.”
Johanna höjde rösten igen:
“Förlåta!”
Av allt som Kiirgin kunde begära av henne var det här det sista hon kunde tänka sig att göra. Aldrig att hon skulle förlåta Egils mördare!
Kiirgin la mjukt sin hand över Johannas mun för att tysta henne och nickade.
“Just så. Att förlåta är den ädlaste, men också den svåraste, av alla dygder. Klarar du det kommer det andra att ge sig själv.”
Tanken på att förlåta Ondskan gjorde Johanna stel i kroppen, hela hennes väsen gjorde motstånd.
“Aldrig att jag förlåter honom”, pressade hon fram. “Det är han inte värd!”
“Det stämmer till fullo”, svarade Kiirgin med en grimas som visade hur mycket även hon kämpade mot hatet. Hon fortsatte:
“Det är han inte värd. Men du är det. Din förmåga är det. Den är i sin linda och ändock osedvanligt stark.”
Kiirgin spände ögonen i Johanna.
“Din förmåga är också enormt farlig.”
Johanna förstod ingenting och stirrade tillbaka.
“Har verkligen ingen berättat det här för dig?” frågade Kiirgin.
Johanna skakade först på huvudet, men så kom hon att tänka på hur Maya hade reagerat första gången hon hade fått syn på besvärjelsestaven. Hur hon hade rest ragg och morrat dovt och långt ner i strupen. Maya hade inte ens velat närma sig staven. Visst hade de varnat henne, både Maya, Ingvar och Alkiiron - Johanna hade bara inte lyssnat, inte ordentligt.
“Det är därför Skjalfheim finns. Alla med förmågan blev förda dit för att lära sig att tygla kraften. Och de som inte klarade slutprovet …”
Kiirgin tystnade och såg ner i golvet.
“Ja vad hände med dem?” frågade Johanna.
“Slutprovet blev deras död”, svarade Kiirgin torrt.
Kiirgin sänkte rösten ytterligare, viskade nästan.
“Jag har aldrig träffat på någon med lika stark kraft som du. Lova mig att du lär dig att tygla den.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar